Melken

Mars är den döaste månaden.

Sitter och läser tyska Goodread-recensioner. Min roman har översatts av Stefan Pluschkat, som översatt bland annat Ia Genbergs ”Detaljerna”. Nu har “Melken“ kommit ut i Tyskland. Det är fascinerande att de läser romanen ungefär exakt som den är. De kommenterar språket, hur bildligt och kroppsligt det är, även på tyska. Jag kan inte tyska, så jag kommer aldrig kunna läsa boken. Jag kan aldrig uppleva den på tyska. Jag sörjer min fattiga tvåspråklighet. Dumma bonne. Varför pluggade jag inte språk, jag älskar ju språk. För något år sedan kallpratade jag med en konstkille, ja, ni vet en intellektuell konstkille, och han frågade, casually, vad talar du - franska, spanska, tyska?

Mars är den döaste månaden. Ändå: citronfjärilen virrade förbi i går, en blåsippa hade tagit sig upp i diket vid mina föräldrar. Min hund ville inte komma när jag ropade, han var som berusad av något spår.

Spåret av våren. Som pollenallergiker (förlåt) är det som att säsongen slår en i huvudet innan man ens hunnit uppleva den. Alen kommer ju först. Jag är osäker på var min närmsta al ens är. Antagligen nere vid vattnet i Årstaviken. Ändå känner jag den, som en sjukdom i mitt system. Och så är det ju dammet förstås. Vintern ska städas undan. Snälla, gör det fort, städa, städa.

Jag borde inte läsa Goodread-recensioner. Många författare går inte ens in där. Jag tycker bara det är så fascinerande. Jag gillar nästan när de inte gillar det. Då känner jag mig stärkt i min punkiga form för den romanen. Min favorit är Adlibris-recensionsfält som nog inte används i så hög utsträckning. Men två kvinnor vid namn Birgitta har fattat pennan (mobilen) och gett den två respektive en stjärna. Birgitta L skriver: “Trodde den skulle handla mer om lantbruk och livet på landet. Ingen handling alls. Kändes bara konstigt ?“.