En ömsint romantik
Det här är en utställning med queertema som inte överhuvudtaget centrerar eller ens benämner Stockholms gayscen.
Den lummiga, våta grönskan med självmordsdammen i ”Olas trädgård” och det heta svedda gräset i ”Vår Resa till Frankrike (Mont des Tantes)” är på motsatta sidor av rummet, men hänger ihop. De har en ömsint romantik som jag starkt förknippar med Conny Karlsson Lundgrens konstnärskap, som just nu visas i utställningen “Jag kysser dina ögon“ på Bonniers Konsthall.
Som solen precis innan den går ner, det där ljuset som gör en lycklig och sticker en i ögonen.
I ”Löparen” beskrivs bögporr i en koja i skogen, jämte växten Sensitiva, den som bara reagerar första gången den blir petad på, den måste glömma för att spara energi.
Jag läser ”Harmlöst queer”, Jesper Strömbäck Eklunds recension av utställningen i Kunstkritikk. Rubriken får texten se ut som en sågning men är mer en kritisk introspektion.
”Som konststudent hade jag ett konfliktfyllt förhållande till den så kallade queera konsthistorien. (…) Det skulle vara rätt. Min egen röst trängdes undan och ersattes av mediokra upprepningar. Det jag skapade såg ut som konst men saknade existentiellt djup och den intellektuella stringensen hos konstnärerna jag beundrade. Jag var bara duktig.”
Vidare skriver han: ”Via historiska exempel sublimerar Karlsson Lundgren olika uttryck för sexualitet och överför detta till installationer genom objekt, fotografi, performance och film. Alltid genomfört under prydlighetens stränga flagg. ”
Det är intressant. Jag förstår precis vad han menar med prydligheten, men håller inte riktigt med. Historia är svårt, det är monolitiskt till sin natur, det är minnet av minnet, och det kan bli fjuttigt, fattigt, präktigt, pruttigt. Jag tänker mycket på det stundtals – som när jag skrev en essä om Rökstenen till Lyrikvännen. Vem är jag – Dicky Harrisson? Särskilt queerhistorien kan framstå som tandlös, av någon anledning. Men jag håller inte med om det vad gäller just Conny Karlsson Lundgren, han klarar ofta av den avvägningen.
Problemet är utställningens utformning. Jesper Strömbäck Eklund är inne lite på det i sin text och det blir allt tydligare vad gäller samtida installationskonst, med videoinslag. Jag anser inte att videoverken/de dokumenterade performance-verken är ”en del av utställningen” här. De är utställningen. Det är de som är de centrala verken – Karlsson Lundgren är en konstnär med stark känsla för poesi, språk och text. Därför är utställningens form – där alla uttryck är nivellerade, jämställda, inte ett bra val. Jag går runt i utställningen och ser att besökarna går runt och tittar på objekten, träställningarna, ser på videoverken utan hörlurar – vilket är närmast meningslöst.
Skärmarna är små och närmast undangömda. Det gör att man inte förstår vad som är centralt och perifert i rummet. Frustrerande, när videoverken är helt fantastiska, omvälvande. Det är de du ska se, vill jag säga till en gubbe som går runt och ser förvirrad ut.
En helt annans sak: Det här är en utställning med queertema som inte överhuvudtaget centrerar eller ens benämner Stockholms gayscen. Det är en glädje!